[Ointressant och intetsägande]

Jag tror jag precis dammsög upp en nattfjäril. Det var ju ganska onödigt och ganska elakt men inte så mycket meningen.

Dagen har spenderats osminkad i Franz Kafkat-shirt och tights, med Mozarts menuett och To The Lighthouse på pianot. Och med Imse självklart (inte på pianot alltså). Och päronen då(inte de heller).

Mamma säger att jag har gjort stormsteg med pianot. Jag önskar att annat också kunde ta stormsteg. Jag är ju egentligen sjukligt rädd för stormar, men just nu är det nog kanske vad jag önskar allra mest.

Igår var ett av två tillfällen på året då vi tar makten över tiden och helt resolut gör en kollektiv bakåtvridning av uren och piff paff så blir mörkret så mycket påtagligare.

Jag saknar Wind in the Wiresskivan, det är idealiskt väder och passande sinnesstämning för den. Men grattis och ett poäng till Johanna som tappat bort sin iPod. Finns dock en liten väldigt liten chans att den ligger mellan nått skrivhäfte och tre klänningar i min inte alltför strukturerade soffa.

Jag har försenade räkningar glömda hemma och massa ouppstyrt i bakhuvudet, det närmaste jag kommit att göra något formellt idag är att läsa Harry Potter och anmäla mig till en audition till a Chorus Line.

Vårat köksgolv är ganska bra. Ganska stort och så. Tillräckligt stort för att kunna göra två chenéer och en jeté utan att braka in i fönstret. Och öva piruetter, sätt fokus i krysset på spröjsen på fönstret. And spin them, spin them.

Pratade med John förut och han berättar i förbifarten att de även spelade på Star and Bars igår. Åh. Hade inte hatat att vara där.

Jag är otroligt peppad på att börja spela live med bandet. Fast vi måste kanske bli klara med låtarna och en gång för alla bestämma ett bandnamn. Makthaverskan är mäktigt. Men det kanske blir konstigt att ha ett svenskt bandnamn när man sjunger på engelska. Nåväl.

Upptäckte just att jag hade båda Foscas skivor på datorn. Den enda musiken jag har. Duger i krig. Hade dock föredragit Studio, Scott eller Leonard Cohen.

Nej, nu upptäckte jag att jag bara hade Diary of an antibody. Typiskt. Jag som så gärna ville höra Live Deliberately.

Jag är inte den som bäddar sängen. Det syns. Men det spelar ingen roll för jag ska ändå sova nu. I Belle & Sebastian-tröja, med två täcken och sju kuddar.


De styrande.


Vi repade igår. Det var några veckor sedan, men igår tog jag vagnen och peppen och åkte och gick till Gårda. Det är en väldigt fin väg upp till replokalshuset. Den är krokig och nu ligger det löv över hela vägen. Det finns dock en plats på vägen där det alltid ligger massa fjädrar. Det är mycket fåglar som bor där (om nu fåglar bor någonstans), och det ligger alltid massa fjädrar på marken, som om de krigat med varandra. Nu låg det även en död fågel där. Den låg på rygg och var helt röd inuti. Urgröpt, alldeles död och tom. Det var nog hans/hennes fjädrar som låg runtomkring och kanske dess fiendes. Undrar om det var en strid mellan två fåglar eller om det var något slags gruppmord.

Jag tog en omväg runt fågeln och gick runt kröken, upp för backen. Tänkte att det vore väldigt fint ifall alla de svar jag behöver just nu hade stått skrivna i löven där uppe, eller med spritpenna på väggen.

Inga sådana syner sågs men Tom och Hugo stod där och väntade på mig. Tom hade dock efter förra veckans attack mot låset i dörren till våran lokal lyckats vrida av hela nyckeln. Ganska mäktigt, men aningen opraktiskt. Vi fick gå in till de hårda hårdrocksmännen med tatueringar skägg och töjda öronsnibbar men med ett förvånande sympatiskt sätt och be om en extranyckel. Det fick vi.

Replokalshuset är helt okej. Ganska skabbigt och väldigt kallt. Det står trasiga möbler mellan våningarna och på väggarna hänger affischer om spelningar med banden som repar i vuxenskolans lokaler (som alltid har otroligt töntiga och intetsägande bandnamn såsom Young Entertainment och Happy Failure) och reklamaffischer för kurser som taekwondo och näverhantverk.

Sedan repade vi. Det är så sjukt kallt i våran lokal. På vinden ligger den och det blåser rakt igenom fönstret. Man får spela med jackan på.

Det var grymt ändå, trots kylan. Vi har ganska många låtar nu, inget är helt färdigt men jag tycker väldigt mycket om hur det känns och hur jag tror det kan bli.

Det spårade ur aningen i slutet, Hugo stod på ett ben på en förstärkare och spelade och spejade, Tom flippade totalt och jag njöt mest av föreställningen. Vi har planer.

Vi planerar bland annat att gå på premiären av Control tillsammans. Jag ser så mycket fram emot den filmen.

Jag fick låna massa skivor av Hugo, Siouxie & the Banshees, Buzzcocks, The Cure osv.

När vi gick ner från replokalen hade någon tagit bort den döda fågeln. Hoppas någon begravde den.


(och nu skrev jag ju ett sånt där vanligt inlägg om vad man gjort under dagen ändå. Jaja, jag visste väl att jag skulle störa mig hur det än blev.)

image1


Please fulfill me, otherwise kill me.


Så blev det så. Som alltid behöver jag ungefär två år från att en hype börjar till att jag ska bli en del av den. Efter att ha botaniserat i och försökt få något vettigt ur helgondagböcker, skunkdagböcker, bilddagbokstexter men inte funnit det helt tillfredställande skapade jag tillslut den där bloggen. Klick klick enter någotbraanvändarnamn ta-daa. För internet är väl den enda pannå vi har att kleta ut våra smetiga avskrivningar på, vad det nu ska tjäna till. Vem vet, jag kanske även skaffar facebook en vacker dag. Tänk vad spännande livet är va, det där har vi ju ingen aning om nu.

En riktlinje för där här bloggen är i alla fall att jag ska försöka att inte skriva så mycket om höst, tänkte jag.  Tänkte jag nu (men inga av mina egna direktiv är definitiva). Alla skriver om den, och det känns lite onödigt. Jaja, löven ramlar av grenar (ochdördomdåellerförstnärdeslårimarken), det är fina färger och te och varma halsdukar eller vad fan som helst som värmer. Varför bry sig om årstider alls egentligen. Det är ändå för få med fyra. Det känns farligt med blogg. Gränser ni vet. Självutlämnande eller inte självutlämnande, nycker, bitterhetskaskader, intryck och avtryck och avskrivningar som man ser igenom flera dagar efter att alla andra redan sett igenom dem, fan, pinsamt.

 Vad jag än kommer skriva här kommer jag störa mig på det och på mig och det kommer med största säkerhet de som besvärar sig med att läsa mina bokstavskombinationer också att göra.

Det är svårt att skriva. Väldigt. Svårt. Alla ord känns så otroligt tunna, grå genomskinliga. Så fruktansvärt uttjatade så att de knappt hörs längre. Som uråldriga konstverk som för en tid sedan varit magnifika mästerverk, men som nu tynat bort och man kan knappt urskilja den forna styrkan. Knappt ens skilja svart från vitt.

Jag undrar om man ska försöka med så starka ord som möjligt, så svåra, så många, kanske köra på den minimalistiska linjen eller om det hela bara handlar om placering. Who ever shouts the loudest gets the most attention, förmodligen.

Kanske läser någon det här, kanske två. Idag är det Leonard Cohen och Studio. Om några dagar kanske något annat. Om några år ingen jord kvar att stå på, om två dagar kulturhistoriaprov och om du och om jag och om vi omvägar omvärldar och om du tänker själv kan du bli stark nån dag. Och om du tänker efter borde du kanske bara släppa tangentbordet och hänga tvätten istället.

 

Välkommen till min nya blogg!


RSS 2.0