metroboulotdodo

Så blev det så. Som alltid behöver jag ungefär två år från att en hype börjar till att jag ska bli en del av den. Efter att ha botaniserat i och försökt få något vettigt ur helgondagböcker, skunkdagböcker, bilddagbokstexter men inte funnit det helt tillfredställande skapade jag tillslut den där bloggen. Klick klick enter någotbraanvändarnamn ta-daa. För internet är väl den enda pannå vi har att kleta ut våra smetiga avskrivningar på, vad det nu ska tjäna till. Vem vet, jag kanske även skaffar facebook en vacker dag. Tänk vad spännande livet är va, det där har vi ju ingen aning om nu.

En riktlinje för där här bloggen är i alla fall att jag ska försöka att inte skriva så mycket om höst, tänkte jag.  Tänkte jag nu (men inga av mina egna direktiv är definitiva). Alla skriver om den, och det känns lite onödigt. Jaja, löven ramlar av grenar (ochdördomdåellerförstnärdeslårimarken), det är fina färger och te och varma halsdukar eller vad fan som helst som värmer. Varför bry sig om årstider alls egentligen. Det är ändå för få med fyra. Det känns farligt med blogg. Gränser ni vet. Självutlämnande eller inte självutlämnande, nycker, bitterhetskaskader, intryck och avtryck och avskrivningar som man ser igenom flera dagar efter att alla andra redan sett igenom dem, fan, pinsamt.

 Vad jag än kommer skriva här kommer jag störa mig på det och på mig och det kommer med största säkerhet de som besvärar sig med att läsa mina bokstavskombinationer också att göra.

Det är svårt att skriva. Väldigt. Svårt. Alla ord känns så otroligt tunna, grå genomskinliga. Så fruktansvärt uttjatade så att de knappt hörs längre. Som uråldriga konstverk som för en tid sedan varit magnifika mästerverk, men som nu tynat bort och man kan knappt urskilja den forna styrkan. Knappt ens skilja svart från vitt.

Jag undrar om man ska försöka med så starka ord som möjligt, så svåra, så många, kanske köra på den minimalistiska linjen eller om det hela bara handlar om placering. Who ever shouts the loudest gets the most attention, förmodligen.

Kanske läser någon det här, kanske två. Idag är det Leonard Cohen och Studio. Om några dagar kanske något annat. Om några år ingen jord kvar att stå på, om två dagar kulturhistoriaprov och om du och om jag och om vi omvägar omvärldar och om du tänker själv kan du bli stark nån dag. Och om du tänker efter borde du kanske bara släppa tangentbordet och hänga tvätten istället.