metroboulotdodo

Helgen var mycket, kändes mycket och kändes längre än vanligt.

Fredagen bjöd på två holländska dansare i en loge, en halvnaken och avslappnad, den andra fullt påklädd med både de moderna dansarnas sedvanliga smaklöshet och en hel del divalater som vi hann skymta innan hon körde ut mig Maxime och Julia ur logen. Sedan spelade vi/dansade vals med förnedrande tafatthet, händerna blev ännu mer lila. Misslyckandet ville ge plats åt den kränkta stoltheten att återhämta sig, skicka bort pengabegäret och inte ta emot någon allmosa för freakshowen, men konstnärsL kanske gillar sådant, ville fortfarande ge sedlarna.

Sedan såg vi halva showen med de två dansarna, det vackra, det snygga, det tråkiga, det sega, det sensuella intima, det pretentiösa, all in the spirit of improvisation. Det har sin charm, sin skönhet och sina tröttsamhetsmoment.

Sedan bar det av till Nefertiti och det där Pecha Cucha ellervaddetheter där höjdpunkten var den hatiske Göteborgsmannen (klichérikt men genuint) som pratade om hur gött det var att ha att köpa en restaurang i Röda sten och att alla "borde fan ta ansvar, skaffa jävla business", om blinddiscon, svetskurser för barn och hundshower som blev en succé där hundarna och ägarna hade matchande reflexdräkter alla var bögar alla drack skumpa och de sålde sitt första helrör.

Sedan fortsatte det via regn hallonsmoothies schweppes och vodka explorer in i dimman, men en behaglig och jämn sådan. Schillerskakids som laxar i laxask, trevliga men som nästan alltid menlösa konversationer för att sedan bli brutalt utkörda av mannen i officerjackan (vem var han?).

Mötte N på järntorget och vi gick till hans fantastiska lägenhet. Denna gång rom, schweppes och smoothie. På en grön soffa är han brutalt ärlig och får mig att berätta kanske för mycket, it's going to end i tears tänkte jag och det gjorde det, men det gör kanske inte så mycket när han tycker om som syster och jag tycker om som bror.

Sov på soffan länge efter att N gått till jobbet och vaknade med bakfyllans helvete brinnande i huvud och mage, en lätt nominering till topp 3 värsta dageneftermående i mannaminne. Och påståendet om alkoholens överskattning styrks än en gång när man vänder ut och in på sig själv och kroppen hatar en tillbaka , lämnar en tommast torrast yr som karusell och hela magmaskinen går i strejk drar ihop sig och sedan sparkar ut allt.

Men man får vänta ut upproret och styra upp sig. Bege sig till en nyss hemkommen J. Kanske bästa botemedlet.

Sedan en ny kväll på Atalante med istundendansarna och nuljuden, faktiskt en mycket bra föreställning med strålande slut. M är begeistrad över honom som ser ut som ett sagoväsen och är döpt efter årets vackraste månad, min mage har gjort upp ett schema och syr ihop sig själv var femte minut men sedan skrattar vi så mycket så alla stygn skjuts ut i regnet.

Snabbt till konstepidemin med mat och nejsnällainteSchweppes och sedan tillbaka till J. Lördag slutar bra.

På söndag väntar prestationer. Vi tre är på ungefär samma nivå och vi ska söka en av de åtta största rollerna. En Puerto Rican (Det är ju det där med typecasting, hur skulle jag kunne spela en sådan roll, jag är ju nästan albino) och hela tiden växer min vilja att få den här rollen. Allvarligt talat, drömmen har varit sju år nu, dags att göra något. Från den där första gången på Ahlströmer teatern där Aquarius och Sodomy ledde mina drömamr till West End.

Lång väntan och ingen middag idag heller, till slut är det jag och den fantastiskt okarismatiske pianisten framför veteranerna och före detta balettchefen och jag darrar nog lite på rösten. Men hur som helst, du har det och du är i alla fall med i ensemblen. They take a polaroid and let you go, say they'll let you know.

Ganska sömnlös natt, längesen nervositet tog sådan överhand.

Efter en lång schizofren process av övertalning av mig till mig lyckas jag inpränta att NEJ Diana Morales kommer inte bli min.

Efter sista jazzlektionen och jag insett att visst jag är fortfarande patetisk men jag har blivit mycket vigare i alla fall så har jag ett missat samtal. Sedan beskedet och sant, Diana blev inte min. Hon gavs till någon som varit Pink Lady hippie judisk flicka osv, jag kunde erkänna värdigare vinnare och minska bitterheten. En liten biroll blev i alla fall min och premiär på min födelsedag. Man får acceptera halva prestationer ibland.

Jag är lycklig, och jag vet inte om jag någonsin kunnat säga det helt ärligt förut.  

Beats och 50-talshits kommer till mig på olaglig elektronikaväg men det känns bra. Idag ska jag äta middag.

Avslutningsvis, 10 låtar jag skulle spela om jag fick ha et DJ-set (ingen inbördes ordning):

1. The Jam - Going Undergroind
2. Neil Sedaka - One Way Ticket to the Blues
3. Lady Sovereign - 9 to 5
4. The Streets - Turn the Page
5. Scott Walker - Next
6. Patrick Wolf - A Boy Like Me
7. Buzzcocks - Ever fallen in love
8. Studio - West Side
9. Leonard Cohen - First We Take Manhattan
10. The Knife - Forest Families

Skulle kunna skriva HUR många fler som helst, men de här är nu och fantastiska.

Förlåt för långt och innehållslöst inlägg. Men läser ni min blogg får ni skylla er själva, puss.