metroboulotdodo

Helgen var mycket, kändes mycket och kändes längre än vanligt.

Fredagen bjöd på två holländska dansare i en loge, en halvnaken och avslappnad, den andra fullt påklädd med både de moderna dansarnas sedvanliga smaklöshet och en hel del divalater som vi hann skymta innan hon körde ut mig Maxime och Julia ur logen. Sedan spelade vi/dansade vals med förnedrande tafatthet, händerna blev ännu mer lila. Misslyckandet ville ge plats åt den kränkta stoltheten att återhämta sig, skicka bort pengabegäret och inte ta emot någon allmosa för freakshowen, men konstnärsL kanske gillar sådant, ville fortfarande ge sedlarna.

Sedan såg vi halva showen med de två dansarna, det vackra, det snygga, det tråkiga, det sega, det sensuella intima, det pretentiösa, all in the spirit of improvisation. Det har sin charm, sin skönhet och sina tröttsamhetsmoment.

Sedan bar det av till Nefertiti och det där Pecha Cucha ellervaddetheter där höjdpunkten var den hatiske Göteborgsmannen (klichérikt men genuint) som pratade om hur gött det var att ha att köpa en restaurang i Röda sten och att alla "borde fan ta ansvar, skaffa jävla business", om blinddiscon, svetskurser för barn och hundshower som blev en succé där hundarna och ägarna hade matchande reflexdräkter alla var bögar alla drack skumpa och de sålde sitt första helrör.

Sedan fortsatte det via regn hallonsmoothies schweppes och vodka explorer in i dimman, men en behaglig och jämn sådan. Schillerskakids som laxar i laxask, trevliga men som nästan alltid menlösa konversationer för att sedan bli brutalt utkörda av mannen i officerjackan (vem var han?).

Mötte N på järntorget och vi gick till hans fantastiska lägenhet. Denna gång rom, schweppes och smoothie. På en grön soffa är han brutalt ärlig och får mig att berätta kanske för mycket, it's going to end i tears tänkte jag och det gjorde det, men det gör kanske inte så mycket när han tycker om som syster och jag tycker om som bror.

Sov på soffan länge efter att N gått till jobbet och vaknade med bakfyllans helvete brinnande i huvud och mage, en lätt nominering till topp 3 värsta dageneftermående i mannaminne. Och påståendet om alkoholens överskattning styrks än en gång när man vänder ut och in på sig själv och kroppen hatar en tillbaka , lämnar en tommast torrast yr som karusell och hela magmaskinen går i strejk drar ihop sig och sedan sparkar ut allt.

Men man får vänta ut upproret och styra upp sig. Bege sig till en nyss hemkommen J. Kanske bästa botemedlet.

Sedan en ny kväll på Atalante med istundendansarna och nuljuden, faktiskt en mycket bra föreställning med strålande slut. M är begeistrad över honom som ser ut som ett sagoväsen och är döpt efter årets vackraste månad, min mage har gjort upp ett schema och syr ihop sig själv var femte minut men sedan skrattar vi så mycket så alla stygn skjuts ut i regnet.

Snabbt till konstepidemin med mat och nejsnällainteSchweppes och sedan tillbaka till J. Lördag slutar bra.

På söndag väntar prestationer. Vi tre är på ungefär samma nivå och vi ska söka en av de åtta största rollerna. En Puerto Rican (Det är ju det där med typecasting, hur skulle jag kunne spela en sådan roll, jag är ju nästan albino) och hela tiden växer min vilja att få den här rollen. Allvarligt talat, drömmen har varit sju år nu, dags att göra något. Från den där första gången på Ahlströmer teatern där Aquarius och Sodomy ledde mina drömamr till West End.

Lång väntan och ingen middag idag heller, till slut är det jag och den fantastiskt okarismatiske pianisten framför veteranerna och före detta balettchefen och jag darrar nog lite på rösten. Men hur som helst, du har det och du är i alla fall med i ensemblen. They take a polaroid and let you go, say they'll let you know.

Ganska sömnlös natt, längesen nervositet tog sådan överhand.

Efter en lång schizofren process av övertalning av mig till mig lyckas jag inpränta att NEJ Diana Morales kommer inte bli min.

Efter sista jazzlektionen och jag insett att visst jag är fortfarande patetisk men jag har blivit mycket vigare i alla fall så har jag ett missat samtal. Sedan beskedet och sant, Diana blev inte min. Hon gavs till någon som varit Pink Lady hippie judisk flicka osv, jag kunde erkänna värdigare vinnare och minska bitterheten. En liten biroll blev i alla fall min och premiär på min födelsedag. Man får acceptera halva prestationer ibland.

Jag är lycklig, och jag vet inte om jag någonsin kunnat säga det helt ärligt förut.  

Beats och 50-talshits kommer till mig på olaglig elektronikaväg men det känns bra. Idag ska jag äta middag.

Avslutningsvis, 10 låtar jag skulle spela om jag fick ha et DJ-set (ingen inbördes ordning):

1. The Jam - Going Undergroind
2. Neil Sedaka - One Way Ticket to the Blues
3. Lady Sovereign - 9 to 5
4. The Streets - Turn the Page
5. Scott Walker - Next
6. Patrick Wolf - A Boy Like Me
7. Buzzcocks - Ever fallen in love
8. Studio - West Side
9. Leonard Cohen - First We Take Manhattan
10. The Knife - Forest Families

Skulle kunna skriva HUR många fler som helst, men de här är nu och fantastiska.

Förlåt för långt och innehållslöst inlägg. Men läser ni min blogg får ni skylla er själva, puss.   

Stockholm var större och kallare än Göteborg. Husen högre, människorna fler och svårare att se i ögonen. Jag tänker dock inte ägna mig åt något så fånigt och omoget, (om man nu får använda ett så högstadieuttjatat uttryck)som supergöteborgsromantisk lokalpatriotism. Det finns det tillräckligt mycket av i den här stan ändå.

Jag vill ha en större stad än Göteborg, och Stockholm är vackert. Men kanske blir Stockholm aldrig min stad.

Men jag hade fina dagar där, om än lite splittrade. Höjdpunkten var bror nr 3s födelsedagsfest på lördag. Café Edenborg.

Människorna vällde in en efter en och jag kände inte många. Tårtan såg ut som framsidan på brors nyaste bok som hade recenserats samma dag (aftonbladet, expressen och DN för att propagera lite, jag är så otroligt stolt över att vara släkt med den mannen).

Min present var kalsonger med obscena egengjorda tryck på och en också hemmagjord (av Maxime dock) affisch av Miles Davis. Jag hoppas han uppskattar och hälsosliter.

Sedan slå sig ner, det var marxism, fidelism, antileninism, särartsfeminism och syndikalism runt borden och bildade pålästa utläggningar i orden, jag hade inte så mycket att tillföra som jag skulle vilja. Med detta menas inte att det handlar om människor utan självironi och annat på hjärnhinnan än blockader och aktioner, de är fina, och man ska aldrig klanka ner på någons engagemang.

Något mojitosliknande, röka utan filter och alla ljus tak taxibilar blir också rök.

Ett café fullt med vinfyllda revolutionärer började koka till funkbasgångar och snart glömde alla den annalkande dystopin och dansade bort allt utanför. Jag såg bartenderns kapacitet med locking och boogaloo och drog ut honom från jobbet för att strunta i det i alla fall lite och han sa svårförståeliga fraser om mig som dansgudinna och fantastisk vacker självsäker jagkundeinteannatänstannauppochstirraunderlugg. Märkligt/generande/nästan skrattretande.

Bartender återgick till upphällande av påfyllningar och jag och argentinska fotografen vars sexualitet jag anade ej var helt rak men sedan fick motbevisat då det berättades han var 35 och skulle gifta sig till sommaren. Med honom en sån där connection, ni kanske vet, man sitter ihop i rörelserna och är synkroniserade i berusad dansextasblick, han nynnande och leende och rörelser var precision och perfektion fast inget förutbestämt.

Abrupt slut med sista låten, bartenderns spel över min minderåriga ålder, de andras vidaregång och min hemväg i taxi med pratglad man och 40 kronor billigare.

Följd av vacker vän dagen efter då huvudet fortfarande var rök, inte samma 3timmarsmisstag som på vägen till och sedan sovandes och läsandet över rälsen. Familjevagn, barn som fötts rakt in i kapslar av borstat stål och touchscreens, föräldrar som fött och sen glömt varför. Stänga av och sova.

Jag skulle kunna skriva ännu längre och tråka ut ännu mer men snart tillbaka till pangrealismen (som vi glömmer efter lektionens slut). 13.15. (Jag vet att jag skriver tråkigt, ointressant, kanske pretto, töntigt, fånigt, löjligt, irrelevant you name it. Och att jag använder för mycket paranteser. Sorry. Det är mycket ursäkter och dåligt samvete just nu.)

Jag tror jag precis dammsög upp en nattfjäril. Det var ju ganska onödigt och ganska elakt men inte så mycket meningen.

Dagen har spenderats osminkad i Franz Kafkat-shirt och tights, med Mozarts menuett och To The Lighthouse på pianot. Och med Imse självklart (inte på pianot alltså). Och päronen då(inte de heller).

Mamma säger att jag har gjort stormsteg med pianot. Jag önskar att annat också kunde ta stormsteg. Jag är ju egentligen sjukligt rädd för stormar, men just nu är det nog kanske vad jag önskar allra mest.

Igår var ett av två tillfällen på året då vi tar makten över tiden och helt resolut gör en kollektiv bakåtvridning av uren och piff paff så blir mörkret så mycket påtagligare.

Jag saknar Wind in the Wiresskivan, det är idealiskt väder och passande sinnesstämning för den. Men grattis och ett poäng till Johanna som tappat bort sin iPod. Finns dock en liten väldigt liten chans att den ligger mellan nått skrivhäfte och tre klänningar i min inte alltför strukturerade soffa.

Jag har försenade räkningar glömda hemma och massa ouppstyrt i bakhuvudet, det närmaste jag kommit att göra något formellt idag är att läsa Harry Potter och anmäla mig till en audition till a Chorus Line.

Vårat köksgolv är ganska bra. Ganska stort och så. Tillräckligt stort för att kunna göra två chenéer och en jeté utan att braka in i fönstret. Och öva piruetter, sätt fokus i krysset på spröjsen på fönstret. And spin them, spin them.

Pratade med John förut och han berättar i förbifarten att de även spelade på Star and Bars igår. Åh. Hade inte hatat att vara där.

Jag är otroligt peppad på att börja spela live med bandet. Fast vi måste kanske bli klara med låtarna och en gång för alla bestämma ett bandnamn. Makthaverskan är mäktigt. Men det kanske blir konstigt att ha ett svenskt bandnamn när man sjunger på engelska. Nåväl.

Upptäckte just att jag hade båda Foscas skivor på datorn. Den enda musiken jag har. Duger i krig. Hade dock föredragit Studio, Scott eller Leonard Cohen.

Nej, nu upptäckte jag att jag bara hade Diary of an antibody. Typiskt. Jag som så gärna ville höra Live Deliberately.

Jag är inte den som bäddar sängen. Det syns. Men det spelar ingen roll för jag ska ändå sova nu. I Belle & Sebastian-tröja, med två täcken och sju kuddar.

Vi repade igår. Det var några veckor sedan, men igår tog jag vagnen och peppen och åkte och gick till Gårda. Det är en väldigt fin väg upp till replokalshuset. Den är krokig och nu ligger det löv över hela vägen. Det finns dock en plats på vägen där det alltid ligger massa fjädrar. Det är mycket fåglar som bor där (om nu fåglar bor någonstans), och det ligger alltid massa fjädrar på marken, som om de krigat med varandra. Nu låg det även en död fågel där. Den låg på rygg och var helt röd inuti. Urgröpt, alldeles död och tom. Det var nog hans/hennes fjädrar som låg runtomkring och kanske dess fiendes. Undrar om det var en strid mellan två fåglar eller om det var något slags gruppmord.

Jag tog en omväg runt fågeln och gick runt kröken, upp för backen. Tänkte att det vore väldigt fint ifall alla de svar jag behöver just nu hade stått skrivna i löven där uppe, eller med spritpenna på väggen.

Inga sådana syner sågs men Tom och Hugo stod där och väntade på mig. Tom hade dock efter förra veckans attack mot låset i dörren till våran lokal lyckats vrida av hela nyckeln. Ganska mäktigt, men aningen opraktiskt. Vi fick gå in till de hårda hårdrocksmännen med tatueringar skägg och töjda öronsnibbar men med ett förvånande sympatiskt sätt och be om en extranyckel. Det fick vi.

Replokalshuset är helt okej. Ganska skabbigt och väldigt kallt. Det står trasiga möbler mellan våningarna och på väggarna hänger affischer om spelningar med banden som repar i vuxenskolans lokaler (som alltid har otroligt töntiga och intetsägande bandnamn såsom Young Entertainment och Happy Failure) och reklamaffischer för kurser som taekwondo och näverhantverk.

Sedan repade vi. Det är så sjukt kallt i våran lokal. På vinden ligger den och det blåser rakt igenom fönstret. Man får spela med jackan på.

Det var grymt ändå, trots kylan. Vi har ganska många låtar nu, inget är helt färdigt men jag tycker väldigt mycket om hur det känns och hur jag tror det kan bli.

Det spårade ur aningen i slutet, Hugo stod på ett ben på en förstärkare och spelade och spejade, Tom flippade totalt och jag njöt mest av föreställningen. Vi har planer.

Vi planerar bland annat att gå på premiären av Control tillsammans. Jag ser så mycket fram emot den filmen.

Jag fick låna massa skivor av Hugo, Siouxie & the Banshees, Buzzcocks, The Cure osv.

När vi gick ner från replokalen hade någon tagit bort den döda fågeln. Hoppas någon begravde den.

(och nu skrev jag ju ett sånt där vanligt inlägg om vad man gjort under dagen ändå. Jaja, jag visste väl att jag skulle störa mig hur det än blev.)